Sverigesamtal

Jag blir så himla glad utav att få Sverigesamtal. Det är verkligen något man uppskattar, nr man inte får prata med sina nära och kära vardag, så så fort någon ringer blir jag helt glad. Jag vill lixom inte lägga på heller, uta vill fortsätta prata, även om jag inte har mer och säga, så vill jag bara inte att samtalet ska ta slut.

Men i alla fall så ringde Agneta nu och hon hade pratat med den amerikanska ambassaden i sthlm. Och berättat om mn situatione och ställt alla frågor. Så just nu ser det ut så här. Om jag ska förlänga och åka hem och hälsa på så måste jag åka till shtlm först och gå på ett möte på amerikanska ambassaden och sen vidare till Landskrona. Annars kan jag inte åka hem och hälsa på, och kan jag inte åka hem och hälsa på, så vill jag inte förlänga.

Alltså måste det bli såhär och jag behöver torligtvis ännu mer semster. Jag känner nu att jag och Erin behver sätta oss ner och ha ett riktigt seriöst prat. Om sverigeresan, om barnens skola, om körkort, om smester och om allting som ska ske här. Så jag kan ge beslutet och så att vi kan börja jobba mot det.

Nu är vi i alla fall en bit på vägen, snart så kanske allting är färdigt. Så skönt det skulle varit.